Därför mår det allmänna pensionssystemet dåligt
I dag är det tjänstepensionens dag, och tjänstepensionen har blivit viktigare än någonsin. Detta är självklart värt att fira, men det är samtidigt tråkigt att det allmänna pensionssystemet inte mår bra. Följden är att pensionspyramiden, som har funnits med oss sedan 1990-talets stora pensionsreform har, blivit missvisande.
Pensionspyramiden gäller inte längre
Bilden av pensionspyramiden avspeglar drömmen om ett samhällskontrakt där staten, kollektivavtalsparterna och individen innehar olika roll och betydelse. Byggstenarnas relativa storlek och position avspeglar hur konstruktörerna föreställde sig att pensionssystemet skulle fungera. Att en väsentlig del skulle utgöras av allmän pension går inte att ta miste på.
Skillnaden mellan bildens utopi och vad många arbetstagare kan förvänta sig är uppenbar. Sacos beräkningar visar att många akademiker kan förvänta sig en kompensationsgrad väsentligt under de 60 procent som var systemkonstruktörernas målbild. Trots att livsinkomstprincipen var en bärande idé har det otillräckliga intjänandet inneburit att systemet har blivit allt mindre inkomstrelaterat. Juli 2024 hade exempelvis drygt 70 procent av samtliga kvinnliga pensionärer i Sverige till någon del garantipension.
Allmänna pensionen utarmas
En följd av att allmänna pensionen underpresterar är att tjänstepensionen ökar i betydelse. Detta är tudelat. Kollektivavtalen täcker inte hela arbetsmarknaden. Parternas lösningar är tänkta att komplettera, inte ersätta, allmän pension.
Att staten tar ansvar för att Sverige har ett stabilt, välfungerande och inkomstrelaterat allmänt pensionssystem är självklart det bästa.
Den fortsatta utarmningen av den allmänna pensionen sätter press på parterna att ta ytterligare ansvar, men det skulle samtidigt tära på löneutrymmet. Och för låg- och medelinkomsttagare leder löneavståenden för att finansiera ökad pensionsavsättning paradoxalt nog ofta till lägre intjänande av allmän pension. Om parternas relativa ansvar ökar riskerar vi även få se större variation i tjänstepensionernas villkor (tendenser finns redan i dag). Där parterna visar sig ha svårt att lösa problem kan det bli upp till enskilda att försäkra sig om en rimlig pensionsekonomi.
Att staten tar ansvar för att Sverige har ett stabilt, välfungerande och inkomstrelaterat allmänt pensionssystem är självklart det bästa. Allmän pension gäller för alla, är lika för alla och villkoren skiljer sig inte mellan arbetsgivare. Det blir dessutom enkelt och relativt transparent när en och samma aktör administrerar den del som utgör pensionssystemets själva grund.
Så länge pensionssystemets ekonomi är skild från statens budget och riksdagens partier håller sams finns också goda förutsättningar för långsiktig stabilitet, vilket är viktigt för systemets långsiktiga tillit. Med ökad tillit att systemet levererar skulle det även bli enklare för arbetsmarknadsparter och enskilda individer att identifiera vilket ansvar de själva behöver ta.
Sluta lappa och laga
Utmaningen handlar mycket om att riksdagens partier behöver jobba tillsammans. Mot bakgrund av att partierna länge haft svårigheter att enas i de allra enklaste frågor är det därför stort att pensionsgruppen över huvud taget har lyckats enas om att utreda avgiftsnivåerna och gasen.
Att det inte finns något gemensamt löfte om att avgifterna ska höjas må vara hänt i detta skede, men om pensionspyramiden på sikt inte ska bli obsolet är det snart dags för våra folkvalda att visa gemensam handlingskraft.
Det måste vara slut på lappandet och lagandet och det måste till lösningar som finansieras inom ramen för pensionssystemet. I rapporten Stärkt allmän pension har Saco lämnat fem skarpa förslag på hur allmänna pensionen kan uppgraderas. Det är dags att bygga pyramider.
Artikeln är också publicerad i Altinget
Kontaktperson
Senast uppdaterad: 2024-10-22
- Ämne:
- Pension